Runt bordet enades de om den lägsta lön de skulle arbeta för och hur mycket mer de skulle kräva för att arbeta på kvällar och helger. De lovade varandra att ingen skulle arbeta för en lön som var lägre än den de enats om. Runt köksbordet bildade de, just då, sin första fackförening.

På bordet lade de alla en peng i en tom kakburk. För de förstod att de måste spara pengar för att stå starka om de skulle kunna tvinga arbetsgivaren att acceptera deras krav. Pengen var deras första medlemsavgift. Kakburken blev deras första strejkkassa.

Då knackade det på dörren. Där utanför stod en av kamraterna, och han hade inget arbete. Alla visste att risken var stor att det är han, den som är arbetslös, som inte orkar stå emot, som tvingas svika löftet om en lägsta lön för att arbeta och tvingas svika för att få pengar till hyra och mat till barnen.

Då ställde någon fram en tom kopp mitt på bordet. I koppen lade alla ännu en slant. Det räckte till hyra och mat till barnen för den som inte hade arbete.

Koppen blev deras första arbetslöshetskassa.

De tog ett papper och skrev ned sina krav och gick alla nästa dag till arbetsgivaren och krävde att han skulle skriva under. Arbetsgivaren klagade, prutade lite på kravet men accepterade till sist och de skrev alla på.

De hade genomfört sin första förhandling. Och pappret var deras första avtal.

Det är detta som är en fackförening, löftet till varandra om priset och villkoren för vårt arbete. Och insikten om att vi bara kan nå detta om alla är eniga. Och att vi tillsammans måste ha ekonomiska resurser för att kunna hålla detta löfte.

Det är det vi gör i fackföreningen – vi lovar varandra!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på lägre lön eller  sämre villkor än de vi nu lovar varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!