Nu är det lite mer än ett halvår sedan jag förlorade min bonusson i cancer, det har varit en tuff tid med många tankar och funderingar. Livet blir inte riktigt vad det en gång varit, och det kan vara både positivt och negativt. Jag ser livet från ett annat perspektiv, det som jag i vanliga fall inte hade reagerat på kan få mig att brista i gråt eller för den skull även skratt. Den gigantiska bajshögen som vi såg på semestern, den hade C och vi diskuterat länge om vilket slags djur som lämnat efter sig.
- Och vi hade garanterat kommit fram till att vi hoppas att detta djur inte kan flyga!!
Jag tänker ofta på hur bra jag faktiskt har det. Jag är frisk, jag har en familj och fantastiska vänner. Jag har ett arbete att gå till, och jag har möjligheten att påverka på min arbetsplats och i samhället. Många jag träffar i mitt arbete har råkat ut för något slags problem, det är stora som små. Men vi brukar kunna lösa det mesta. Jag träffar även människor som är arga och missnöjda och som tycker att saker är fel och orättvisa, det kan ju tyckas som ett skitjobb att behöva lyssna på det. Men något som alla dessa har gemensamt är att de vill få till en förändring. Jag tror att det finns ännu flera här på företaget som går omkring och funderar på varför vissa saker är som dom är. Allas synpunkter är lika viktiga. Och att förändra något sker inte med en knapptryckning.
Vi har så många olika forum för att vara med och påverka, så varför inte då ta chansen och göra det. Företaget har bland annat sina förbättringsmöten, och vi har våra medlemsmöten och kontaktombudsmöten. Dessa är till för att vi som arbetar i verksamheterna ska kunna påverka vår arbetsplats, men ibland känns det som vi har det ”för” bra. Eller har man gett upp? Eller vet man inte att man har en möjlighet att påverka?
Jag vet att vissa saker kan vi inte påverka hur mycket vi än kämpar, men det vi vet kan förändras och göras bättre, ska vi inte då ta chansen och göra det?
Allt det vi idag har, semester, kompledighet, Ob-tillägg, lön och mycket mycket mera. Detta har kommit till tack vare att någon från början var missnöjd, och att man sedan förhandlade fram ett avtal. Men det jag vill komma till är, att om man aldrig väcker frågan så kan ju ingen veta vad man egentligen vill!
-Så vad vill vi?
Jenny Ilke Hjelm