Det talas mycket om behovet av en “flexiblare” arbetsmarknad - nu senast har diskussionen åter tagits upp av arbetsgivarna i avtalsrörelsen och den återkommer med jämna mellanrum även hos de borgerliga partierna. Deras sätt att använda ordet ”flexibilitet” har oftast en mycket specifik betydelse: avsaknad av regler i lagar och centrala avtal - till exempel slopade turordningsregler i lagen om anställningsskydd, dispositiva kollektivavtal*, sämre anställningsvillkor för unga arbetstagare, sänkta krav på arbetsmiljö, minskade ingångslöner och så vidare.
Det finns andra sätt att definiera flexibilitet och i grunden är den svenska modellen ett mycket flexibelt system. Här bestäms vad man får och inte får göra i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i huvudsak genom kollektivavtal, inte genom lag. Det betyder att de som är anställda inom olika branscher genom sina fackförbund kan komma överens med arbetsgivarna om villkor som fungerar för både företagare och anställda. Reglerna kan anpassas efter förutsättningarna i en specifik bransch. I ett system som reglerar arbetsmarknaden genom lag är det mycket svårare.
Vi har haft ett mycket framgångsrikt företagsklimat i Sverige under större delen av 1900-talet. En viktig anledning till det är att det har funnits en politisk övertygelse om att vi inte skall konkurrera med lägre löner eller sämre villkor. Vi har valt att konkurrera med kompetens och att i grunden ha ett välfärdssystem som underlättar omställning mellan olika typer av arbeten. Det är sammantaget ett system som gör att individer inte krampaktigt håller kvar vid ett arbete - just för att det är ett arbete - utan att de vågar släppa taget och satsa på mer riskabla men innovativa utbilningar och yrken. Det skapar en rörlig arbetsmarknad och det gynnar utvecklingen inom svenskt företagande och ekonomi.
Att öka företagens makt genom att ta bort lagar och regler kommer att innebära försämrade villkor och löner för arbetstagarna, vilket leder till minskad köpkraft och ökad stelhet på arbetsmarknaden. Det kommer sannolikt resultera i ett fattigare Sverige med dålig utveckling inom svenska företag. Vi behöver istället satsa på utbildning och ett starkt välfärdssystem. Det är verkligen ett flexibelt system som ger goda förutsättningar att utveckla ett starkt företagande, låg arbetslöshet och med goda villkor för arbetstagarna.
*dispositiva avtal betyder att det centrala kollektivavtalet inte utgör någon nedre gräns. De lokala parterna på respektive företag kan teckna avtal som är sämre än det centrala.
Det talas mycket om behovet av en “flexiblare” arbetsmarknad - nu senast har diskussionen åter tagits upp av arbetsgivarna i avtalsrörelsen och den återkommer med jämna mellanrum även hos de borgerliga partierna. Deras sätt att använda ordet ”flexibilitet” har oftast en mycket specifik betydelse: avsaknad av regler i lagar och centrala avtal - till exempel slopade turordningsregler i lagen om anställningsskydd, dispositiva kollektivavtal*, sämre anställningsvillkor för unga arbetstagare, sänkta krav på arbetsmiljö, minskade ingångslöner och så vidare.
Det finns andra sätt att definiera flexibilitet och i grunden är den svenska modellen ett mycket flexibelt system. Här bestäms vad man får och inte får göra i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i huvudsak genom kollektivavtal, inte genom lag. Det betyder att de som är anställda inom olika branscher genom sina fackförbund kan komma överens med arbetsgivarna om villkor som fungerar för både företagare och anställda. Reglerna kan anpassas efter förutsättningarna i en specifik bransch. I ett system som reglerar arbetsmarknaden genom lag är det mycket svårare.
Vi har haft ett mycket framgångsrikt företagsklimat i Sverige under större delen av 1900-talet. En viktig anledning till det är att det har funnits en politisk övertygelse om att vi inte skall konkurrera med lägre löner eller sämre villkor. Vi har valt att konkurrera med kompetens och att i grunden ha ett välfärdssystem som underlättar omställning mellan olika typer av arbeten. Det är sammantaget ett system som gör att individer inte krampaktigt håller kvar vid ett arbete - just för att det är ett arbete - utan att de vågar släppa taget och satsa på mer riskabla men innovativa utbilningar och yrken. Det skapar en rörlig arbetsmarknad och det gynnar utvecklingen inom svenskt företagande och ekonomi.
Att öka företagens makt genom att ta bort lagar och regler kommer att innebära försämrade villkor och löner för arbetstagarna, vilket leder till minskad köpkraft och ökad stelhet på arbetsmarknaden. Det kommer sannolikt resultera i ett fattigare Sverige med dålig utveckling inom svenska företag. Vi behöver istället satsa på utbildning och ett starkt välfärdssystem. Det är verkligen ett flexibelt system som ger goda förutsättningar att utveckla ett starkt företagande, låg arbetslöshet och med goda villkor för arbetstagarna.
*dispositiva avtal betyder att det centrala kollektivavtalet inte utgör någon nedre gräns. De lokala parterna på respektive företag kan teckna avtal som är sämre än det centrala.
Skribent: Niklas Säfström