Det kanske känns som en obefogad fråga då vi lyckats så pass bra att säkra upp en lägsta nivå på svensk arbetsmarknad, men hur ser framtiden ut?

Det handlar naturligtvis inte bara om lön utan även andra arbetsmarknadsvillkor såsom

övertidsregler, uppsägningsregler osv. Men eftersom lön är något vi alla kan relatera till,

känns det som ett bra tema i denna diskussion. Är det verkligen så att jag är så pass oumbärlig

på mitt jobb, att ett företag vars enda mål är att tjäna så mycket pengar på mig som

möjligt inte skulle överväga ett billigare alternativ.

Anledningen att jag ställer frågan är inte för att jag tror att någon av er därute inte gör er

förtjänta av er lön, tvärtom. Ni är en extremt viktig kugge i maskineriet som gör att Scania

går med sådan vinst som de gör, och att man är konkurrenskraftig även i dåliga tider. Frågan

man som arbetare inom industrin bör ställa sig är hur mycket är min tid värd?

Skall jag verkligen stå för hela risken när jag inte får en del av vinsten, det man kallar flexibilitet.

Att slänga sig med argument som:

- Företagen måste betala mig den lön som

jag har idag

- Jag är inte utbytbar

- Såhär har löneläget alltid sett ut

Det börjar bli uttjatat och uppriktigt sagt

totalt osant.

Det är naturligtvis inte så att de måste betala mig en avtalsenlig lön, eller lön överhuvudtaget

för den delen om man inte har ett avtal. Lägstalön finns inte i svensk lagstiftning, det

finns i våra kollektivavtal.

Vi är utbytbara. Det finns idag 100 000-tals desperata arbetslösa människor som skulle göra

vadsomhelst för ett jobb. Det enda som skyddar oss från en eventuell lönedumpning är vårt

kollektivavtal. Det gör ju faktiskt så att arbetsgivaren inte kan söka sig till ett billigare alternativ.

Lönerna i relation till arbete har inte heller alltid sett ut såhär. Bara förra året (hösten 2012)

var mitt jobb som gjuteriarbetare värt mindre pengar i månaden. Men på grund av centrala

och lokala höjningar i vårt kollektivavtal värderas mitt jobb idag på svensk arbetsmarknad

ca 1000 kr högre. Pengar som jag med all säkerhet inte fått utan förhandlingar från facken!

Vi har som arbetare ett gemensamt ansvar att se till att det jobb vi gör, görs till rätt lön. Jag

konkurerar inte med andra gjuteriarbetare om samma jobb till ett lägre pris.

En hög arbetslöshet och försämrade villkor är dåligt för mig även om jag inte drabbas av det direkt själv.

Jag behöver inte vara arbetslös själv, utan det räcker med att tillräckligt många andra som

mig är det, för att även jag skall tappa mitt värde hos en arbetsgivare.

Det enda sätt vi kan bibehålla det vi har, och kanske t.o.m. få det bättre är genom

en stark fackförening på våra arbetsplatser. Vi måste på ett organiserat sätt

försvarar det som är vårt!

Skribent: Erik Eklund