Från standard till fattigdom

Alliansens företrädare talar ofta om att människor ska kunna ha rätt till en ekonomisk grundtrygghet vid exempelvis sjukdom. Det låter ju bra. Men om man gräver lite djupare så står det klart att det Alliansen menar är ett välfärdssystem med långt lägre nivåer än vad vi är vana vid.

Vägen mot denna betydligt lägre nivå har inletts under de senaste åren. Som vi redogjort i tidigare nummer har nivån för A-kassan kraftigt försämrats. Samma sak har genomförts med sjukförsäkringen. Sjukersättningen har sänkts till maximalt 77,6 procent istället för 80. Inkomsttaket har dessutom sänkts från 424 000 till 318 000 kr per år. Det är en nivå som innebär att en 3-skiftsarbetare oftast får en ännu lägre ersättning än 77,6 procent om han/hon blir sjuk.

Alliansen hävdar att de följer en form av arbetslinje och att deras åtgärder ska ”stärka drivkraftena” att arbeta. Visst kan man förvänta sig att sjukskrivningsdagarna sjunker en aning med dessa regler, alla har ju helt enkelt inte råd att vara hemma. Men så mycket friskare blir man väl inte bara för att man får mindre pengar i plånboken?

Man har dessutom infört en gräns för hur länge man kan vara sjuk. De flesta som efter ett halvårs sjukskrivning bedöms ha förmågan att ta vilket annat slags jobb som helst, någonstans på arbetsmarknaden, förlorar sin rätt till sjukpenning och kan även bli uppsagd - Oavsett om det finns behov av arbetskraft inom det nya yrket eller ej.

Anses man inte kunna utföra något arbete har man 365 dagar på sig att bli frisk, sedan väntar utförsäkring för de flesta. Man blir helt enkelt utslängd från sjukförsäkringssystemet. I bästa fall har den som utförsäkras rätt till a-kassa, men i värsta fall får den utförsäkrade endast så kallat aktivitetsstöd på grundnivå, vilket motsvarar ca 4000 kr i månaden.

De som blir utförsäkrade hamnar ofta i Arbetsförmedlingens s.k. arbetslivsintroduktion. Tanken med arbetslivsintroduktionen är att den skall ge den utförsäkrade hjälp att komma ut i arbetslivet. Den nuvarande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Perhsson är nöjd med systemet och hävdar att ”åtta av tio fått stöd att återgå till arbete genom arbetslivsintroduktionen hos Arbetsförmedlingen”. Den bittra sanningen är att mindre än två procent av de som genomgått arbetslivsintroduktionen idag har ett vanligt jobb (källa: Arbetsförmedlingen).

Det betyder att de flesta som utförsäkras fortfarande är så pass sjuka att de inte kan arbeta oavsett hur mycket pengar de förlorar.

Försäkring eller Bidrag?

Något som i sammanhanget är viktigt att nämna är att ersättning från Försäkringskassan vid sjukdom inte är ett bidrag. Alla förvärvsarbetande avstår lön i form av att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgift för sina anställda. Det är dessa pengar som bär upp hela socialförsäkringssystemet.

Sjukersättning är en försäkring, precis som de vi har för hemmet, bilen och barnen, och alltså ingenting man gör sig förtjänt av eller får för att någon är snäll. Så hur låga nivåer på sjukförsäkringen är vi beredda att acceptera? Hur mycket av det vi betalar in vill vi kunna få tillbaka?

En försämrad arbetsmiljö

När det gäller arbetsmiljön har Alliansen gjort flera förändringar som riskerar att leda till försämringar när det gäller vår säkerhet på arbetsplatserna.

Alliansen inledde sin mandatperiod med att avskaffa Arbetslivsinstitutet (ALI). Institutet var erkänt som ett av världens bästa och hade till uppgift att forska kring arbetslivsfrågor för att kunna förebygga ohälsa på arbetsplatserna. ALI arbetade även med utbildning för att sprida kunskaper om hur arbeten bör organiseras för att förbättra hälsan och minska riskerna på arbetsplatser. Före nedläggningen hade vi alltså ett arbetslivsinstitut i världsklass, nu är Sverige ett av få moderna länder i världen som inte bedriver sådan forskning. I samma veva gjorde Alliansen drastiska neddragningar på Arbetsmiljöverket, vilket inneburit ett kraftigt minskat antal inspektioner av arbetsmiljön på svenska arbetsplatser.

De statliga anslagen till utbildningar för exempelvis skyddsombud togs också bort vilket tillsammans med nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och vingklippningen av Arbetsmiljöverket innebär en avsevärd kompetensförlust vad gäller kunskap om arbete, säkerhet och hälsa. Detta kommer sannolikt innebära att vi på sikt får sämre arbetsförhållanden med  fler arbetsplatsolyckor, framförallt på de mindre arbetsplatserna.

Man har från regeringen, genom lagstiftning, dessutom i praktiken tagit bort företagens skyldigheter för rehabilitering och dessutom gjort det mycket lättare att göra sig av med folk som är sjuka eller skadade, en person som blir skadad på jobbet kan alltså relativt enkelt lämnas till sitt eget öde. Drivkraften för företagen att arbeta förebyggande försvinner i praktiken om man inte längre behöver ta ansvar för de sjukdomar och skador som uppstår i en dålig arbetsmiljö.

Effekten av dessa förändringar

I valrörelsen 2006 började alliansen använda uttrycket ”utanförskap” för att beskriva de i arbetsför ålder som av olika anledningar inte kan jobba. Man gick till val på att detta utanförskap skulle minskas. Med tanke på att Alliansen då räknade in föräldralediga, studerande med flera i begreppet så är det svårt att säga hur stort deras så kallade utanförskap är, men de har under de senaste åren alltså tagit bort arbetsgivarnas ansvar och drivkraft för att förebygga ohälsa och rehabilitera de som råkat illa ut. Man har gjort det lättare att säga upp sjuka. Man har gjort det hårdare att vara sjuk rent ekonomiskt. Man har infört utförsäkring - och tvingar därmed sjuka att söka arbete. Man har försämrat och fördyrat A-kassan så pass att ca 432 000 personer lämnat A-kassan de senaste åren. Som en parantes kan nämnas att utbetalningarna av socialbidrag ökade i ca 85% av landets kommuner och detta kan inte helt förklaras av lågkonjunkturen.

Sjuk, utsparkad, utförsäkrad och fattig, frågan är om det inte borde kunna symbolisera själva begreppet utanförskap.

klicka här för att ladda ned klubbladet i dess helhet.