Vanmakten sprider sig bland oss arbetare som jobbar med kroppen och inte med knoppen.
Varje tempo bygger ytterst på kroppsarbeten. Tunga saker måste lyftas, människor böja sig eller rotera med överkroppen för att klassamhället ska bestå. Ord som postindustrialism eller informationssamhälle är i slutändan bara bedrägerier.
Vi är den stora arbetarklassen. Männen och kvinnorna som skrattar genom smärtan, monotonin och den stora vanmakten.
Kroppsarbetarens stora hemlighet uppenbaras till exempel i det som kallas att vara tillgänglig dygnet runt.
Jag ser mig omkring varje morgon och tänker att det verkligen är knappt, bara med en ständig sista ansträngning, som detta bygge håller ihop. Kanske rasar det faktiskt samman när några av dom som livslångt bär allra tyngst till slut rasar samman, bokstavligt, för det gör många av dem.
Och när dom gör det blir dom straffade. Det är knän, leder och axlar som bär samhället, men till slut går sönder och nya människor måste sättas in medan de som förbrukats måste förnedras ännu en gång så att varje upprorsgnista släcks.
Kring människor som lever med en daglig smärta ser man ibland en slags dimma. Kall, fuktig. Den tränger in i allt. De gör allt för att dölja den där smärtan.
Vem har makten över arbetslivet? Kroppsarbetaren är den som har minst makt över sitt arbetsliv och det beror på att kroppsarbetaren utgör grunden för detta samhälle. Hur skulle det se ut om arbetarna en dag samfällt bara går hem för att sträcka på kroppen och ge den sin rättmätiga plats?!
/Nalle Puh