Folkpartiet och Centerpartiet har gått ut med att de vill se sänkta löner för unga. Folkpartiet säger att de ungas löner måste bli "tydligt lägre än genomsnittslönerna". Båda partier anser att det skall hjälpa som bot mot den höga ungdomsarbetslösheten.
Utöver den svenska traditionen att politiker inte skall lägga sig i lönefrågan, saknas underlag för att en sänkning av lönen skulle innebära att fler unga anställs.
Teorin som Fp och C stödjer sig på lyder att arbetsgivaren, genom den sänkta kostnaden och den minskade ekonomiska risken med att anställa en ung person, skall få arbetsgivaren att anställa fler unga personer.
Dessa och snarlika åtgärder har dock visat sig fungera dåligt i praktiken: År 2007 sänkte den borgerliga regeringen arbetsgivaravgiften rejält för anställda under 26 år. En åtgärd som för arbetsgivarna hade precis samma effekt som sänkt lön: Minskade kostnader och minskad ekonomisk risk av att ha unga personer anställda.
När hotell- och restaurangfacket i år utvärderade effekten på arbetslösheten för de under 26, konstaterade de att arbetsgivarna inte alls anställt fler unga efter det att reformen genomförts. Riksrevisionen (riksdagens kontrollinstans) har konstaterat samma sak. Motsvarande erfarenheter finns även i många andra länder i Europa som prövat liknanade reformer och direkta lönesänkningar.
Slutsatsen vi drar är att det inte är lönenivån som är avgörande för hur många personer en viss arbetsgivare anställer. Det är efterfrågan på företagets produkter/tjänster. Med det i åtanke kan man ställa sig fråga om det verkligen är vettigt att sänka lönen och därigenom minska köpkraften i samhället och samtidigt påstå att det bidrar till minskad arbetslöshet?
I dagsläget har de unga redan det svårt på arbetsmarknaden. De har svårt att få jobb och när de väl får ett är det ofta i osäkra anställningar; timanställd eller vikariatsanställd deltidare, i tidsbegränsade visstidsanställning eller som inhyrd genom ett bemanningsföretag. Till följd av detta befinner sig många unga i en skakig och oviss ekonomisk livssituation. I en studie som LO genomfört hade 6 av 10 unga på arbetsmarknaden redan nu svårt att klara sig på sin lön. Trots detta anser Centern och Folkpartiet att sänkt lön är rätt väg att gå.
Utöver dessa problem kan vi fråga oss om vi verkligen skall ha ett system där arbetsgivarna tillåts sätta din lön utifrån vilken grupp du tillhör? Skall vi acceptera att ungdomar skall ha lägre lön för att de har svårt att komma in på arbetsmarknaden? Skall vi göra samma sak för invandrare, kvinnor eller homosexuella så länge det går att påvisa att dessa grupper lider av en högre arbetslöshet än resten av samhället?
En annan viktig aspekt på frågan om ungdomslöner är effekten som det har på lönenivån generellt. Sänker vi nivån på lönen för vissa på arbetsmarknaden har erfarenhet även visat att nivån för lönerna på resten av arbetsmarknaden hänger med. För oss arbetstagare är det inte rätt väg att gå.
Som IF Metall erfar handlar problemet med ungdomsarbetslösheten om bristen på kompetens och erfarenhet. Det är där vi skall lägga fokus och resurser och det är med detta som vi skall konkurera, inte med låga löner.
Folkpartiet och Centerpartiet har gått ut med att de vill se sänkta löner för unga. Folkpartiet säger att de ungas löner måste bli "tydligt lägre än genomsnittslönerna". Båda partier anser att det skall hjälpa som bot mot den höga ungdomsarbetslösheten.
Utöver den svenska traditionen att politiker inte skall lägga sig i lönefrågan, saknas underlag för att en sänkning av lönen skulle innebära att fler unga anställs.
Teorin som Fp och C stödjer sig på lyder att arbetsgivaren, genom den sänkta kostnaden och den minskade ekonomiska risken med att anställa en ung person, skall få arbetsgivaren att anställa fler unga personer.
Dessa och snarlika åtgärder har dock visat sig fungera dåligt i praktiken: År 2007 sänkte den borgerliga regeringen arbetsgivaravgiften rejält för anställda under 26 år. En åtgärd som för arbetsgivarna hade precis samma effekt som sänkt lön: Minskade kostnader och minskad ekonomisk risk av att ha unga personer anställda.

När hotell- och restaurangfacket i år utvärderade effekten på arbetslösheten för de under 26, konstaterade de att arbetsgivarna inte alls anställt fler unga efter det att reformen genomförts. Riksrevisionen (riksdagens kontrollinstans) har konstaterat samma sak. Motsvarande erfarenheter finns även i många andra länder i Europa som prövat liknanade reformer och direkta lönesänkningar.
Slutsatsen vi drar är att det inte är lönenivån som är avgörande för hur många personer en viss arbetsgivare anställer. Det är efterfrågan på företagets produkter/tjänster. Med det i åtanke kan man ställa sig fråga om det verkligen är vettigt att sänka lönen och därigenom minska köpkraften i samhället och samtidigt påstå att det bidrar till minskad arbetslöshet?
I dagsläget har de unga redan det svårt på arbetsmarknaden. De har svårt att få jobb och när de väl får ett är det ofta i osäkra anställningar; timanställd eller vikariatsanställd deltidare, i tidsbegränsade visstidsanställning eller som inhyrd genom ett bemanningsföretag. Till följd av detta befinner sig många unga i en skakig och oviss ekonomisk livssituation. I en studie som LO genomfört hade 6 av 10 unga på arbetsmarknaden redan nu svårt att klara sig på sin lön. Trots detta anser Centern och Folkpartiet att sänkt lön är rätt väg att gå.
Utöver dessa problem kan vi fråga oss om vi verkligen skall ha ett system där arbetsgivarna tillåts sätta din lön utifrån vilken grupp du tillhör? Skall vi acceptera att ungdomar skall ha lägre lön för att de har svårt att komma in på arbetsmarknaden? Skall vi göra samma sak för invandrare, kvinnor eller homosexuella så länge det går att påvisa att dessa grupper lider av en högre arbetslöshet än resten av samhället?
En annan viktig aspekt på frågan om ungdomslöner är effekten som det har på lönenivån generellt. Sänker vi nivån på lönen för vissa på arbetsmarknaden har erfarenhet även visat att nivån för lönerna på resten av arbetsmarknaden hänger med. För oss arbetstagare är det inte rätt väg att gå.
Som IF Metall erfar handlar problemet med ungdomsarbetslösheten om bristen på kompetens och erfarenhet. Det är där vi skall lägga fokus och resurser och det är med detta som vi skall konkurera, inte med låga löner.
Skribent: Niklas Säfström