I februari 1892 började "en verkstad i Södertelge för tillverkning af jernvägsvagnar" byggas. År 1900 hade Vagnfabriken 202 arbetare anställda, med en medelförtjänst på ca 930 kr/år. 1903 hade antalet arbetare minskat till 92 och medelförtjänsten till ca 900 kr/år, p g a att omsättningen sjönk från 1 miljon kronor år 1900 till 250.000 kronor år 1903.
(namnet VABIS användes inte officiellt förrän 1906, då det den 12 juni registrerades för motorer, automobiler och motorbåtar)

Den 22 november 1905 samlas arbetare från Vagnfabriken, på Södertälje metallavdelnings initiativ, i Nykterhetsarméns lokal för att besluta om att bilda en verkstadsklubb och välja en styrelse. Samtliga organiserade järnarbetare är närvarande och man diskuterar bl a vad som hänt under den 5 månader långa konflikten med arbetsgivaren innan mötet öppnas av Södertälje metallavdelnings representant J. M. Husberg...

Den fackliga aktiviteten ökar snabbt och den nybildade klubben fick raskt starta kampen för bättre löner. Man kräver 3 öre/tim i löneökning. Timlönen vid den här tiden är 30 öre.

År 1906 begär även träarbetarna inträde i verkstadsklubben och nya lönekrav förs fram.

Men verkstadsklubben hade svårt att värva medlemmar då arbetarna var anslutna till olika yrkesförbund, som inte var anslutna till LO. I praktiken innebar detta att t ex verkstadsföreningen kunde ha åtta olika separata avtal med olika yrkesförbund och

små yrkesgrupper på enskilda arbetsplatser kunde driva egna frågor och ta till stridsåtgärder som fick långtgående konsekvenser för såväl företaget som övriga anställda. Den skarpa gränsdragningen mellan yrkesförbunden splittrade arbetarna och försvagade solidariteten.

År 1907 har verkstadsklubben ca 70 medlemmar och timlönen har ökat till 45 öre/tim.

Knut Georg Taberman

Den i särklass mest framträdande fackliga ledaren på SCANIA-VABIS under 1910- & 20-talet var kopparslagaren Knut Georg Taberman. Den radikale och vänstersocialistiske Taberman hade varit politiskt och fackligt aktiv i Hälsingland under storstrejken 1909, då 300.000 arbetare strejkat, och varit en av de mer framträdande agitatorerna. Efter strejken blev den då 35-årige Taberman svartlistad av arbetsgivaren vid Vansäters sulfitfabrik.

År 1910 flyttade Taberman till Södertälje, där han fått anställning på Vagnfabriken. Familjen Taberman, som bestod av åtta personer, flyttade in i en enrumslägenhet i en av Vagnfabrikens arbetarebostäder.

Tabermans formella förtroendeuppdrag inom verkstadsklubben var och förblev blygsamma, men han fick ändå ett stort inflytande. Redan 1911 var han den helt dominerande aktören och debattören på verkstadsklubbens möten. "Prästvälde, militarism och allsköns andra reaktioners bråte fick veta att de fanns till". År 1917 såg SCANIA-VABIS ledning en chans att ge Taberman sparken, han blev permitterad "på grund av arbetsbrist". Trots stora ansträngningar från verkstadsklubbens sida lyckades man inte få Taberman återanställd. Först 1922 - efter 4 års arbetslöshet - fick Taberman sin plats åter.

År 1912 invaldes Taberman i Södertälje metallavdelnings styrelse och år 1916 blev han dess ordförande. År 1919 blev Taberman ledamot i Metalls överstyrelse i Stockholm, en post han innehade till sin död.

Strejken 1920

Efter första världskriget räknade SCANIA-VABIS med ett betydande uppsving och man hade gjort mycket stora investeringar 1918-19, bl a övergick man till elektrisk drift av maskinerna. Den depression och deflation som följde på kriget, jämte den strejk som utbröt på företaget 1920, fick katastrofala följder för företaget.

Efter flera års förhandlingar om lönehöjningar, förkortad arbetstid och semester blev resultatet 4 dagars obetald semester.

Förhandlingarna om 8 timmars arbetsdag enligt arbetstidslagen 1919 strandade (man ville bl a ha kompensation för löneminskningen till följd av arbetstidsförkortningen) och en konflikt blev oundviklig.

Liknande tvister pågick på andra håll, både i Södertälje och i andra delar av landet, p g a den nya arbetstidslagen och en medlingskommission blev också tillsatt av regeringen.

Vid SCANIA-VABIS bestämde verkstadsledningen att arbetet skulle börja tidigare.

När arbetarna den 5 januari 1920 kom till arbetet var portarna stängda och konflikten var verklighet.

Under de 2 månader konflikten varade förekom ofta sammanstötningar mellan de strejkande och de strejkbrytare som företaget använde. En förman hade kastats i en grusgrop av ett tjugotal för honom obekanta arbetare. En annan förman hade följts hem av en hop äldre arbetare som hela tiden sparkat honom på benen. En av stadens stadsfullmäktigeledamöter, tillika Södertälje metallavdelnings ordförande, K. G. Taberman hade även uppträtt provocerande. Till härdareförman Paulsson hade han sagt: "Går du icke ur vägen, djävla strejkbrytare. Vore jag med VABIS arbetare, skulle du icke gå här, utan då skulle vi slå benen av dig"!

Polisbevakning av fabriken ordnades och tjänstemän vid företaget behövde ibland poliseskort till och från arbetet. I början av februari uttalade sig avdelningen, med Taberman i spetsen, för en skärpning av de fackliga kampmetoderna, bl a hade krav till LO framförts om storstrejk. Ett flertal gatuuppträden förekom bl a hade en folkmassa på ca 300 personer samlats utanför Nillson & Luthmans järnaffär på Storgatan för att vänta ut en ingenjör från verkstadsföretaget Baltic. Ingenjören fick ta sig hem med poliseskort. Många var skrämda av oroligheterna bl a begärde Stockholms Enskilda Banks lokalkontor tillstånd att få inköpa 100 stycken patroner till två Browning-pistoler. Den 11 februari rekvirerade stadens borgmästare Jakob Pettersson 10 polismän från Stocholm "rustade för att kväsa bråkmakare". Redan följande dag infann sig Taberman i spetsen för fackliga samorganisationens styrelse. Man uttalade "sin skarpa protest mot handlingssättet och finner detsamma i högsta grad provokatoriskt", orsaken till demonstrationerna var ju arbetsgivarnas agerande. Man lovade också att avhålla sig från alla våldsamheter och störande uppträdanden.

Den 9 mars - efter 2 oroliga månader - återupptogs arbetet och timlönerna höjdes med 8,5 %

Men glädjen blev kortvarig. P g a dålig efterfrågan på inhemska bilar och dålig lönsamhet måste stora delar av arbetsstyrkan avskedas och i januari 1921 sades samtliga arbetare upp.

Nytt företag

Sommaren 1921 inställdes betalningarna och ett nytt företag bildades, som fick överta namnet SCANIA-VABIS. Det gamla bolaget ändrade namn till "AB Värdsholmen i likvidation". I liten skala kom verksamheten igång igen, och i mars 1922 återanställdes 15 arbetare.

Vid det nya SCANIA-VABIS, som registrerades i december 1921, fattades två strategiska beslut, att koncentrera hela produktionen till Södertälje, dels att begränsa sig till tyngre lastbilar och bussar.

År 1929, då börsen kraschade i USA, hade SCANIA-VABIS, VOLVO och Tidaholms Bruk tillsammans 15 % av den svenska lastbils- och bussmarknaden. Trots krisen blev SCANIA VABIS sysselsättning och omsättning i stort sett oförändrad, däremot sjönk lönsamheten. Arbetarna på SCANIA-VABIS var jämfört med andra industriarbetare i Sverige högavlönade och de slapp dessutom - i stort sett - känna av det tidiga 30-talets lågkonjunktur. En mycket stor andel av företagets arbetsstyrka var kvalificerade yrkesskickliga arbetare, som kom att bli något av den "svenska verkstadsindustrins grädda". Av avundsjuka arbetare på andra industrier i Södertälje kallades de "fläskkotletterna på VABIS". Många av "kotletterna" byggde sig ett eget hus.

Med arbetarnas arbetsmiljö var det desto sämre. Buller, rök och smuts i hårt slitna lokaler och usla sanitära förhållanden - man fick byta om och tvätta sig hemma. Men personalomsättningen var låg. "VABIS-andan" gjorde att få sa upp sig. I slutet av 1934 fick Tidaholms Bruk läggas ner, och SCANIA-VABIS övertog dess moderna maskinpark (den första investering av betydelse sedan 1921) och även en del av den yrkeskunniga personalen.

År 1937 anställdes en ny, rationaliseringsinriktad, verkstadschef. Sven Holm, som tog i med hårda nyper direkt, skärpte ordningsreglerna för verkstäderna - på vissa avdelningar hade man problem med både tidspassning, mobbning och alkoholförtäring. Verkstadschef Holm fick stöd från facket, som också tog egna initiativ för att förbättra ordningen. Trots hårt motstånd infördes nu också arbetsstudier på vissa moment. SCANIA-VABIS utveckling mot ett modernt industriföretag tog nu sin början.

Våren 1939 utarbetade dåvarande direktörsassistenten Carl-Bertel Nathhorst (från jan 1940 VD) en utbyggnadsplan, som siktade till att i grunden förändra företaget till en modern industri med kapacitet för storskalig tillverkning av tunga motorfordon. Planen antogs av styrelsen i september 1939, samma månad som andra världskriget bröt ut, och våren 1940 påbörjades utbyggnaden.

Försvarets order kom att innebära ett betydande uppsving för företaget. Under perioden 1939-44 steg faktureringen från 10 miljoner till nära 36 miljoner kronor per år. År 1943, då de militära leveranserna kulminerade, utgjorde de 84% av omsättningen och hela 98% av vinsten. Staten betalade dessutom i förskott. Tack vare den goda likviditeten kunde förtaget investera i anläggningar och maskiner.

Antalet arbetare ökade också under krigsåren, men p g a inkallelserna var det ont om utbildad arbetskraft.

År 1941 startade man därför en fyraårig yrkesutbildning i verkstadsarbete, en skola som idag är treårig.

Arméförvaltningen hade fått tyskt tillstånd att licenstillverka en tjeckisk stridsvagn och sommaren 1941 fick SCANIA-VABIS en första order på 116 stridsvagnar. Totalt levererades 220 stridsvagnar (svensk beteckning m/41), i två olika versioner.

Stridsvagn m/41 var beväpnad med en 37 mm kanon och två kulsprutor. När den började levereras till försvaret 1942 hade dock kriget på kontinenten, främst i Sovjetunionen, gjort pansar-skyddet till "pappkartongpansar" och kanonbeväpningen till en "dörrknackare". Chassiet var det dock inget fel på, ett flertal vagnar byggdes efter kriget om till pansarbandvagnar för pansar-skyttesoldater.

De svåra krigsåren

(Från ett protokoll år 1917) "Under punkten styrelserapporter meddelar ordföranden att styrelsen sökt ordna det så att de medlemmar som önskar köpa fläsk för insaltning av bolaget, kunnat få ut förskott intill cirka 40 kr mot en avbetalning av 5 kr per vecka. Direktören hade också ställt i utsikt få hem potatis, som skulle försäljas på verkstaden".

I början av år 1917 blev livsmedelskrisen påtaglig och inflationen började driva priserna i höjden. Vid hunger demonstrationerna den 25 april på stora torget talade K. G. Taberman till folkmassan, som bestod av bl a 1500 kvinnor och 4000 arbetare. Demonstrationerna i april och vid första maj, då 3000 personer deltog, bidrog till att stadsfullmäktige omorganiserade hjälpverksamheten. Till ordförande för denna kristidsorganisation utsågs SCANIA-VABIS VD Per Nordeman, som fick det yttersta ansvaret för organiserandet av kolonilotter och grisuppfödning, ransonering, inköp och försäljning av förnödenheter, fördelning avbidrag, anordning av matbespisningar i staden och mycket annat.

STEN BORG efterträdde Folke Gustafsson som verkstadsklubbens ordförande 1943 och blev klubbens självklare ledare fram till sin död 1961.

Borg blev en skicklig förhandlare och utvecklade ett samförstånd med både företagsledningen och arbetsstudieavdelningen. Som den rättrådiga frälsningssoldat han var höll han hårt på disciplin och gällande regler och tvekade inte att ingripa och vidta åtgärder - även i mindre konflikter. Under Sten Borgs tid som ordförande genom- fördes också arbetstidsförkortningen.

Metallstrejken 1945 - en seg konflikt

År 1944, var frågan inte om kriget ska ta slut, utan när kriget ska ta slut. Inom verkstadsindustrin började man tycka att det var dags att få en rejäl kompensation för de långa krigsårens uppoffringar i form av skiftarbete, övertid och dålig förtjänstutveckling. På SCANIA-VABIS fanns det även ett missnöje mot de monotona tempoarbetena - yrkesarbetarna tyckte att deras forna status minskat.

Efter att löneförhandlingarna strandat och medlingskommissionen avbrutit förhandlingarna, gick 120.000 verkstadsarbetare i strejk måndagen den 5 februari 1945. Verkstadskonflikten var den största i landet sedan storstrejken 1909 och totalförlusten av strejken blev ca 900 miljoner. Trots att 41 miljoner betalats ut av förbundsmedel i strejkunderstöd tärde den långa strejken hårt på de strejkandes ekonomi och arbetarnas situation blev till slut ohållbar. Efter utdragna förhandlingar bröts strejken den 6 juli 1945 och då hade kriget i Europa varit slut i nästan 2 månader. För SCANIA-VABIS ledning och tjänstemän kom strejken som en efterlängtad andhämtningspaus - övergången till fredsproduktion gick snabbare. Efter strejken genomfördes en rad åtgärder för att förbättra relationerna till de anställda, bl a rustades personalutrymmena upp och företaget inrättade en sjukvårdsavdelning.

Vilda strejker 1964

Efter en arbetsstudie, den 17 april 1964, på gamla bussverkstaden, nuvarande byggnad 062, presenterades ackordsunderlaget för tre arbetare. dessa tyckte att underlaget var uselt, då ackordstiden var väsentligt reducerad och en av dem kastade protokollet mot tidsstudiemannen. Arbetaren sade senare upp sin anställning, vilket dock inte accepterades. Istället avkrävdes arbetaren en ursäkt. Han vägrade och blev suspenderad i två dagar.

Efter ca femton minuter lät klubbombudet Georg Karlsson meddela att om arbetaren gick hem, så skulle samtliga arbetare i bussverkstaden följa efter. Frågan hänsköts till lokal förhandling den 21 april.

Vid den lokala förhandlingen vägrade arbetaren fortfarande att be om ursäkt, var på han blev suspenderad. Vid ett frukostmöte dagen därpå utbröt en olovlig strejk - drygt 200 av bussverkstadens arbetare stannade hemma. Klubbordförande Erik Sarvell gjorde allt för att förmå arbetarna att återgå till arbetet. Strejken blev riksbekant - Sarvell vädjade bl a i radio och TV.

Strejken upphörde först efter två dagar - då den suspenderade arbetaren återvände till sin arbetsplats.

En månad senare, den 24 maj, utbröt en ny olovlig strejk, den här gången på chassimonteringen. Då en ny lastbilstyp introducerades uppstod inkörningsproblem och monteringstiderna överskreds. Företaget erbjöd att betala 7:20 kr/tim för den överskjutande tiden - 30 öre mindre än den normala prestationslönen. Arbetarna vid monteringsbandet, bl a nyanställda norrländska och finska arbetare, lade ner sitt arbete och krävde att 7:50 skulle utgå. Företaget vägrade förhandla så länge strejken pågick, så arbetet återupptogs och förhandlingar inleddes. Då förhandlingdelegationens kompromisslösning (7:35 kr/tim) presenterades på morgonen den 25 maj fortsatte arbetarna vid monteringsbandet att sitt-strejka. Oron spred sig till fler verkstäder och ca 1000 arbetare var samlade på gårdsplanen, då två ombud från Metall anlände.

Vid ett möte i företagets hörsal, då de strejkande blev uppmanade att återgå till arbetet, fick en arbetare tag i en mikrofon och uppmanade alla att gå hem, vilket 58 arbetare gjorde. De övriga blev permitterade av företaget. Dagen därpå avblåstes dock strejken efter visst parlamenterande.

De strejkande, från båda strejkerna, blev instämda till Arbetsdomstolen. Av dessa dömdes 228 arbetare till allmänt skadestånd (200 kronor), 25 till skadestånd (150 kr) medan 15 frikändes.

SCANIA-VABIS export började på allvar först efter andra världskriget, då det blev nödvändigt att exportera eller för att citera VD Carl-Bertel Nathhorst, mannen som satte exportlavinen i rullning: "Helt avgörande för överlevnad är att SCANIA-VABIS kan exportera sina produkter".År 1950 bildades en exportavdelning, och redan 1951 gick 1/3 av produktionen på export. Då - men först då - passerades 1910-talets nivå!

För redan på 1910-talet hade systematiska försök till en internationalisering gjorts - i riktning österut. Man var representerade på olika håll i Tsarryssland bl a i Tallinn, Helsingfors (Storfurstendömet Finland) och i S:t Petersburg (där man startat ett försäljningskontor och en reparationsverkstad 1911).

Av 1.147 fordon som levererades under 1910-talet gick ett hundratal österut bl a till S:t Petersburgs spårvägsbolag, Ural Caspian Petroleum Company och AB Kaleva.

I början på 20-talet, stod i en lagerlokal några lyx-limousiner som skulle ha levererats till ryska hovet, men exporten till Tsarryssland inställdes p g a revolutionen 1917. Karosserierna, med bl a siden-gardiner, elfenbenshandtag och silverbeslag, stod uppställda intill smedjan. Vid en nyårsinventering visade sig att alla dessa inredningsdetaljer försvunnit.

En verkmästare, som hade ansvaret, fick ovett och gick ut i smedjan och skällde på smederna, som naturligtvis nekade till att vara skyldiga. Verkmästaren ilsknade då till och sade: "Det var då tusan också, jag mötte en smedkäring här om da'n och hon var förbanne mej iklädd en hel kaross".